En bottenlös djup sorg.

När tar sorgen och smärtan slut? När får man känna att man inte längtar och saknar så att det gör ont?
Viktor, min älskade bebisvovve, jag tänker på dig dag ut och dag in, jag pratar alltid om dig, du är alltid i mina tankar, jag förstår inte ens idag varför det hände? varför det hände just dig? den finaste som existerat...
Men nu slipper du den dumma leukemin och hjärnblödningen, för du var inte värd att ha de, du förtjänar så mycket bättre och det vet du lika väl jag vi. Men vi saknar dig, smärtan är lika smärtsam och sorgen är lika djup.
En bottenlös sorg, jag kan inte inse att du inte kommer att vara med mig nå mer, att jag aldrig får ut och gå med dig, känna din hunddoft, eller gosa i min säng med dig, eller ha dig sovandes i min säng, tills ca 7 på morgonen då du brukade spring upp.

Jag saknar dig min prins!
Älskar dig, enormt mycket, vila i frid!/din linnea <3

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0